Forn Sed
Texter och litteraturtips från Pagan
Federation. www.lupas.nu och www.multiart.nu/grimner
Ford Sed är en levande religion som
baseras på litterära och arkeologiska källor om
de förkristna religiösa sederna från norra
Europa. Detta är den vanligaste formen av nyhedendom i
Skandinavien. Även kallad Asatro, Vanertro, Nordisk sed, i
vissa länder Heathenry (till skillnad från
paganism).
Moderna sedgrupper världen över
hämtar sin inspiration från de gamla förkristna
traditioner som människor i områdena runt
Nordsjön, Anglo-saxiska England, Skandinavien, Tyskland
och Friesland hade.
Som källor och inspiration
används litteratur från till exempel de medeltida
isländska Eddorna och sagor, anglosaxisk poesi, den
engelska munken St Bedes verk och Germania av romaren Tacitus.
Sedens moderna historia kan anses
börja på 1960-talet, men de första
organisationerna tycks inte ha kommit tillstånd
förrän på 70-talet. Våren 1972 bildades
Islands och världens första förening för
den moderna Seden, Ásuatrúarfélagidh, en
förening som ännu är aktiv och har fått
statens erkännande som religion.
Runt om i Sverige finns det lokala grupper
sk godeord av sedutövare. Vissa är med i större
organisationer eller nätverk som Svenska Asatrosamfundet,
Samfälligheten, Forn Sed och fram till nyligen
Norröna Samfundet, som lagts ned.
Utövare bygger relationer med
gudarna, med förfäder, landets andar och andra i
samhället både genom riter och dagliga handlingar.
Generellt är utövare
polyteistiska, de hyllar gudinnor, gudar och
naturrådare/väsen som individuella väsen.
Gudarna tillhör olika ätter. Asarna är de mest
kända av gudaätterna, de andra är vanerna och
alverna.
Inom sina grupper kan personer få
erkännande som gode och gydja, dvs präst och
prästinna. Många grupper arbetar icke-hierarkiskt.
Många viktiga ceremonier kallas för blot, ordet kommer
från samma ordstam som engelskans bless och betyder
ungefär «stärka»,
«välsigna». Blot utförs oftast av en gode
eller gydja. Vissa samfund har speciella utbildningar för
dessa, medan i andra väljs av
godeordet/gället/blotlaget (dvs. den lokala gruppen). Av
de nordiska länderna har endast Island allsherjargode,
vilket kan sägas motsvara ärkebiskop.
Ceremonier kan ske vid passageriter (som
bröllop eller namngivnings-ceremonier),
årshögtider, edsvurning, riter för att hylla en
speciell gudom, och vid behov. Ett modernt blot centreras ofta
runt ett mat- och dryckesoffer (ofta mjöd) till gudarna
och avslutas ofta med en fest. Vanligt är också att
dricka ett lagOm, en dryckesceremoni med t ex ett
mjödfyllt horn som får gå laget runt och var
och en kan hylla och skåla, för gudar och
förfäder.
Högtider
Sedutövare firar olika cykler av
säsongsriter beroende på traktens tradition, kultur
och förhållande till vissa gudomar.
I Skandinavien firas ofta Alvablot runt
Allahelgona, då firas både alver och de döda.
Julblotet kallas ofta Midvinterblot
och firas runt
midvinter-solståndet. Frö och Fröja är
två av de gudar som brukar hyllas särskilt på
jul. En annan gud som hyllas särskilt under julen är
Oden, fast under sitt binamn Jolnir. På Disablot blotas det
ofta till Vanadis, eller Fröja med ett annat namn.
Även hennes följe av diser hyllas. När
disablotet firades är omtvistat och firas idag vid olika
tidpunkter i olika grupper. Somliga firar över huvud taget
inte denna högtid. Vanligen firar man den antingen i
samband med kyndelsmäss (i februari när till exempel
wiccaner och druider firar Brigid eller Imbolc), då man
förr höll disting, eller vid
vårdagjämningen. På kontinenten firas vid
vårdagjämningen vårgudinnan Ostara eller
Eoster, så det är inte omöjligt att Fröja
har haft den rollen i Norden.
Vårblot,
firas även detta på olika tider. Vanligt är att
de som firar disablot i februari firar både ett
vårdagjämningsblot och ett vårblot.
Vårblotet infaller då kring första maj. Denna
fest påminner mycket om den allmänt firade
första maj och det blot som infaller på
vårdagjämningen har många drag av
påsken. De är båda firanden av våren och
involverar ofta stora eldar och sånger. En vanligt
förekommande rit som ofta utförs vid första maj
är att man gräver en liten grop där man
lägger ner ett ägg. Sedan hälls dryckesoffer
däri och tillsist stöter goden eller gydjan i gropen
med en stav, och på så sätt genomförs ett
heligt bröllop. Ett annat sätt är att välja
en majgreve och en vintergreve som ska strida mot varandra.
Midsommar, här
är står det heliga bröllopet i centrum av
firandet. Frö och Fröja är åter de
viktigaste gudomligheterna, men även till exempel Sol med
flera anses viktiga.
På Höstblot
kan Frö firas i hans aspekt
som hästgud. I gamla tider drev man samman
hästhjordar vid den här tiden, och höll
även tävlingar mellan hingstar. Bland annat
därför har det blivit en viktig tradition att
äta hästkött vid denhär tiden. Andra
skäl till det är att hästkött alltid varit
viktigt inom Seden som en helig substans. När Olof
Tryggvasson inte ville äta av hästköttet ville
de hedniska Trönderna i Norge inte längre ha honom
som sin kung. Även på höstblotet kan man fira
ett heligt bröllop, t.ex. mellan Gerd och Frö.
I Storbritannien till exempel är det
vanligt att fira Vinternätter i oktober/november, Yule
– en 12-dagarsfestival som börjar vid
midvintersolståndet, samt en fest på våren
för den anglosaxiska gudinnan Eostra.
Magi och mediumskap praktiserades i den
gamla asa- och vanertrokulturen, dessa utövas även
idag av vissa utövare. Detta kan vara användandet av
runor, sjungandet av galdrar, det shamanska utövandet av
sejd och spå med runor. Även om alla sedutövare
delar tron på att gudarna har en förmåga att
skapa förändring så tror inte alla utövare
på en magikers förmåga för detta.
Mer läsning: (Bokförlag inom parentes)
Historia, mytologi, gudasagor, runor:
Eddan
Eddan finns i många olika
översättningar (Gödecke, Thall, Brate,
Collinder, Ohlmarks m.fl.), Det finns två eddor –
den ’äldre eddan’, eller den ’poetiska
eddan’ (Codex Regius), och den så kallade
’yngre eddan’, Snorre Sturlassons prosaiska edda.
Egil Skallagrimssons Saga
Gunnlaug Ormstungas Saga
Njals Saga
Beowulf
H R Ellis Davidson: Nordens gudar och
myter (Pan)
Lars Magnar Enoksen: Runor (Historiska
media)
Bill Griffiths: Aspects of Anglo-Saxon
Magic (Anglo-Saxon Books)
Britt-Mari Näsström: Blot (Pan)
Neil S Price: The Viking Way –
Religion and War in Late Iron Age Scandinavia (Uppsala
universitet)
Catharina Raudveres: Kunskap och insikt i
norrön tradition – mytologi, ritualer och
trolldomsanklagelser (Nordic Academic Press)
Ebbe Schön: Asa-Tors hammare
(Hjalmarson och Högberg)
Folke Ström: Nordisk hedendom –
tro och sed i förkristen tid (Akademiförlaget 1961)
Leon D. Wild: The Runes workbook (Thunder
Bay Press)
Modern Sed:
Hjalte Strandén: Tor och den
moderna asatron
Atrid Grimsson: Runmagi och shamanism
(Vattumannen förlag)
Jan Fries: Helrunar: A manual of rune
magick (Mandrake of Oxford)
Pete Jennings: The Northern Tradition
(Capall Bann)
Freya Aswynn: Northern mysteries and
magick (Llewellyn)
Freya Aswynn: The principles of the runes
(Thorsons)
Michael Howard: The Mysteries of the runes
(Capall Bann)
Nigel Pennick: Practical magic in the
northern tradition (Thoth publications)
Edred Thorsson: A Book of Troth
(Llewellyn)
Länkar:
Grimners Runor